Nu är vi alla fattiga och det är bra för då lever man allt billigare, men jag får se till och unna oss själva lite lyx sen när jag blir rik. Ingen av er där hemma behöver vara oroliga för mig för mina Östersundare försörjer mig och tar hand om mig, och sen när pengar rullar in som de ska (det går bra nu) Då ska jag göra dem till spoiled bratz. Jag försöker göra allt jag kan med det jag har, jag brukar sjunga för dem på morgonen, laga fyllekäk åt dem, massera dem, ragga på svarta män åt dem, göra spellistor på deras Ipods. De förtjänar bara det bästa.

Frågan är bara när lyxen kommer?


Här ligger Missan och filosoferar på min höft